Frontpage
blabla
bla bla
“Vadå kanon?” – Angående tidigare inlägg om Danmark
När man talar om en litterär kanon avser man någon form av textmassa eller samling av skrifter, som på något vis har upphöjts till varande det viktigaste eller bästa i en viss kontext, eller kulturkrets. Ordet kommer från början, som så mycket annat, ur ett kristet sammanhang och betecknar det av ett religionssamfund fasttällt; från början talar vi om katolska kyrkans sanktionerade – kanoniserade – helgon, skrifter, moraliska normer, osv. Kanon kan sägas betyda ungefär regel eller rättesnöre.
När man diskuterar den sekulära, eller allmänna, kanon idag finns det, förenklat naturligtvis, två huvudsakliga positioner. Å ena sidan hävdar somliga att den västerländska kanon – om vi håller oss till den – bör fastställas tämligen traditionellt. Det finns skrifter som man inte utan vidare kan laborera med, därför att om man gör det förlorar man något av sig själv. Homeros till James Joyce är vårt kulturella arv, och du må tycka illa om det, men du kan aldrig fly från det.
Å andra sidan, menar vissa, är kanon en konstruktion av "dead white males", och djupt odemokratisk. Därför bör man bryta ner kanon och ta in alla de grupper som har hållts utanför; man ska göra historien mer jämlik.
Den här debatten har varit ganska aggressiv sedan åtminstone fyrtio, femtio år tillbaka, men idag tycks det som att den är på väg att ta slut utan att någon riktigt kan peka på vem som vann. Man talar om teorins död, vilket skulle vara ett slag mot kanons motståndare, men samtidigt är det uppenbart att de som vill bryta ner kanon har fått stor spridning. De flesta som tänker efter skulle nog hålla med om att det verkar ligga något i båda åsikterna.
Men det finns en person vars åsikter om kanon inte liknar någon av de ovan, och som är mycket läsvärd. Harold Bloom blir allt som oftast utpekad av de som vill bryta ner kanon, som företrädare för åsikten om att kanon ska bevaras därför att den är moraliskt 
högstående och en del av vår tradition. Men om man använder Bloom som företrädare för den konservativa strömningen har man förmodligen inte läst hans böcker.
Bloom för fram en oväntad men hel riktig iakttagelse: Han säger att både de som försvarar kanon och de som vill bryta ner den resonerar på samma sätt, de ser litteraturen och konsten som något som skapar ideologiska värderingar. Båda tror att litteraturen är bra för människan, att den utvecklar oss på något vis. Sen har de olika agendor; de ena vill bryta ner kanon för att skapa korrekta värderingar, och de andra vill behålla kanon för att skapa korrekta värderingar. Blooms invändning är så totalt främmande för vår tid att det nästan inte går att förstå den: Läsning gör inte människan bättre, läsningen har inget syfte, läsningen är överhuvudtaget inte en del av den här världen så som vi föreställer oss den. Om man tror att den är det borde man bli sociolog, och det är säkert jättebra, men det har inget med konstens verkliga innebörd att göra.
Bloom försvarar kanon och har genom all den uppmärksamhet han fått kommit att fungera som slagpåse för dem som vill bryta ner kanon. Därav missförståndet att han skulle vara en del av dem som försvarar kanon av traditionella skäl. Men Blooms försvar är annorlunda, han håller försvisso med om att vi knappast kan fly från vår historia, men det verkliga skälet till att man bör läsa de klassikerna är att de hel enkelt är bäst. De är estetiskt överlägsna. För en person som vill bryta ner kanon är detta öppet mål. Vilken idiot! Skönhet, vad är det? Det är ett helt subjektivt begrepp och dessutom är den individuella skönhetsupplevelsen ingenting annat än en konstruktion av det omgivande samhället.
Men Bloom håller fast vid skönheten, och han verkar nästan njuta av att vara en anomali i vår tid. För Bloom är all läsning individuell, och det kännetecknande för den verkligt sköna boken är att den låter den individuella människan konfrontera sin egen dödlighet. Och detta är det mest mänskliga av allt. Att inse att man ska dö. Pretentiöst? Kanske det, men bara Fredrik Virtanen är tillräckligt finnigt osäker för att inte våga vara prententiös. Skrattar du åt det? Well, screw you. Jag är väl hur prententiös jag vill, skulle Bloom svara.
Till denna idé om läsningen som individens konfrontation med sin egen dödlighet fogar Bloom en större litteraturteori. Kort kan den sägas gå ut på att alla författare är involverade i en gigantisk kamp med sina föregångare. När människan upptäcker att hon en gång ska dö uppstår det hos de starka personerna en vilja att föreviga sig själv. Detta görs genom att man skapar något som blir kvar efter döden, man bryter sig loss ur det språk som tidigare författare uppfunnit och skapar nya språk – och så fortskrider historien.
För övrigt har den postmoderna, liberala filosofen Richard Rorty oväntat tagit fasta på just denna idé och skapat en teori om språkspelens konkurrens med varandra; hur livet går ut på att slå sig fri från den värld som bokstavligt talat skapades av våra föräldrar.
Läsvärt:
Harold Bloom: The Western Canon, samt The Anxiety of Influence: A Theory of Poetry
Richard Rorty: Contingency, Irony, and Solidarity
